Det svarta.

"Hur länge har det pågått?"
"Så länge jag minns. Mörkret har alltid varit något som skrämt mig, jag vågade aldrig sova på natten. Det gör jag fortfarande inte."
"När sover du då, Iris?"
"När solen kommit upp igen, då kan jag sova lungt. På natten besöker mörkret mig i mina drömmar om jag inte är vaken."
"Är du inte trött nu då?"
"Jo. Jo det är jag. Men det här är viktigare. Du ska hjälpa mig, eller hur?, du ska hjälpa mig med att besegra det svarta jag har över mig. Visst är det så? Du hjälper väl till?"
"Du vet att jag kan lyssna, hjälpa dig och förstå. Jag kommer prata med dig, finnas med dig. Men du måste ha viljan. Detta kommer att bli svårt. Men med din hjälp kan du en dag kunna lita på det mörka också." Amanda Lindth tittade på mig med sina snälla ögon. Jag såg på henne, att det hon sa var sanning.
"Du är en hjälte. Min superhjälte."

"Berätta nu allt Iris. Vad hände när du var liten?" Amandas snälla ögon fick en allvarlig blick. Jag förstog att varje detalj var viktig för henne."
"Det hela är en lång historia. Jag minns inte allt. Men lite, lite av det mörkaste.
Jag kanske var 4 år. Min pappa skulle gå och köpa popcorn till filmen. Jag älskar min pappa, men när han lämnade mig den där halvtimmen..
TV:n var på, jag satt nära på golvet och kollade. Det var släckt i rummet, färgerna i filmen kommer fram mycket bättre då brukar pappa säga. TV:n blev också svart helt plötsligt, det kom bara upp en röd text. Jag var så liten. Jag kunde inte läsa, förstog inte. Jag blev nyfiken och gick nära. Spärrade upp mina ögon av nyfikenhet.
Jag hörde ett skrik och en läskig bild kom upp. Det var så läskigt. Jag kunde svära på att bilden hoppade ut ur TV:n och tog tag i mig och började slita i mig, kastade sedan ett evigt mörker över mig. Sen dess har jag inte klarat av mörkret."

Tills jag träffade Amanda. Jag visste inte att hon bara var en phsykolog. Utan jag trodde att hon jagade bort det hemska av mörkret. Hon lärde mig i alla fall att allt man ser i rummet när det är ljust, ser likadant ut i mörkret. Bara att människans ögon inte kan se det så. Inte kan se i mörkret.

Den äckliga bilden. Monstret. Mörkret var bara min hjärna. Jag fick en knäpp av chocken. Nu vet jag det. Jag blev phsykiskt störd. Av en sån liten sak. Det satt fast. Verklighet. Min hjärna tvingade mig att tro på det. Det var en verklighet. Snart trodde hela min kropp på det. Det svarta hade tagit över mig. Min kropp gav efter. Det här är min resa, min resa där jag med hjälp av min superhjälte besegrade mörkret.